- Z n ö v i t

Igår satt jag i väntrummet på unga vuxna och väntade på läkarsamtal. I rummet satt tre andra brudar, säkerligen i väntan på läkarbesök de med och stämningen i rummet var inte på topp. En hade vågat ta sej ann en av de tusen tidningarna medan de andra två maniskt stirrade på sekundvisaren på väggens stora klocka.

Plötsligt känner jag ett bubblande i magen. Det var en fis.

Jag hade kunnat svälja den och låta den gå omärkt förbi. Men det gjorde jag inte. Jag vet inte vad det var som fick mej att ta beslutet, kanske tänkte jag att de skulle ha något roligare att tala om senare under dagen än vilken ny medicinering deras läkare rekomenderat, kanske för att jag ville leka busig och bryta alla existerande fis-normer och se hur de reagerade.

Det blev en lång, låg fis. Ungefär som höns kan låta ibland.
Bwåååååååååååpfff... wåååpfff... åååååhhhh... ffffffff.... fffff...

Det blev ännu tystare, och ännu spelare. Tidningen sänktes och bruden stirrade på mej. De andra gjorde sitt bästa för att inte göra det. Jag kunde se i ögonvrån att en av dom spände varanda muskel i ansiktet. Sekunden efter kom min läkare och hämtade mej och jag funderar ännu vad som föriggick i deras huvuden efter att jag lämnat dom.